Denna annandag har jag bara varit inne och skrotat hela dagen. Jag har rensat och rensat.. Garderober och hyllor. Slängt massvis med saker och lagt upp tveksamma saker på vinden.
Att det idag är 10 år sedan Tsunamin ägde rum, det har jag nästan svårt för att förstå. Jag tänker på alla som har förlorat nära och kära i vågen för 10 år sedan.
Jag tänker också på vilken tur jag hade som kom hem från Thailand den 23 dec 2004, bara 2 dagar innan Tsunamin kom.
Jag kommer så väl ihåg hur avundsjuk jag var på alla som vi lärde känna där ner som vi dök med, när dom berättade att dom skulle vara kvar över Jul och Nyår. Jag kommer ihåg att dom retade oss för att vi skulle åka hem.
Jag kommer också ihåg att jag satt på utsiktspunkten på Phi phi Island den 20 december och tänkte .. Guuud så vackert det är här!! Men åhh så mycket long trail båtar och motorbåtar det är precis överallt. Undrar vad naturen tycker om detta. Jag sa till min dåvarande pojkvän, Johan... "Någon gång kommer
väl jorden att ge igen för all denna natur förstörelse med bensin - och diesel utsläpp från alla tusentals båtar"... Tänk om jag visste då vad som skulle hända bara några dagar därefter..
När jag kollade på Hemnet i morse (brukar titta där då och då för skoj skull), så såg jag att "mitt gamla hem" låg ute till försäljning. Ett hus på Carlbergsgatan 20.
Gamla minnen väcktes genast till liv även fast man knappt kan känna igen huset idag, då det är totalrenoverat. Även den rosa tegelfasaden är bytt.
Jag bodde längst upp i det huset. I en egen liten lägenhet. Men jag känner igen det ändå och kommer ihåg precis hur allt såg ut.
Jag bodde där i över ett år. När jag väl hade flyttat dit, visade det sig att övriga rum i huset hyrdes ut av socialen. Det var kriminella människor som bodde i huset. Kriminella människor och lilla jag. Jag kommer så väl ihåg allas ansikten och deras egenskaper.
Det var polisrassia 2 gånger. Polisen undrade varför jag bodde där. Va då frågade jag, (naiv som jag är)?? Du bor ju i stans mest kriminella hus fick jag som svar.
Dom skyddade i alla fall mig. Gjorde mig aldrig något illa även fast jag ibland var så rädd för att gå ner i källarn för att hämta tvätten (gemensam tvättstuga), så jag darrade av skräck när jag gick ner dit. Jag visste aldrig vem och vad jag skulle möta.
En gång stod en av killarna med en kniv framför mig. Han sa att man kunde vässa kniven med luften och så svingade han de fram och tillbaka framför min näsa.
Jag kommer ihåg att jag ringde mamma för att tala om för henne vad som hänt och att om det hände mig något så var det den där finska mannen som stuckit ner mig.
En annan gång stod en rysk hora (som också bodde i huset), och bråkade med sin hallick så jag trodde att någon av dom skulle dö).
En annan gång låg det en tant i en soffa i hallen och jag var helt hundra på att hon var död. Jag ringde ambulans och polis men det visade sig att hon "bara" tagit en rejäl överdos och fick hjälp, så hon överlevde med nöd och näppe.
Men jag försökte verkligen föra alla samman. Försökte mig på att ordna gemensamma middagar. Vi gick tillsammans ner till Ica Focus i Gårda och handlade mat. Men det slutade alltid med att någon av dom började bråka. Dom var för påtända :-(.
Det var en annan kille som bodde i huset som var som jag, dvs icke kriminell och hade arbete. Han arbetade som kock på Villa Odinslund (nedanför vårt hus). Han var så rädd vissa kvällar så att han knackade på min dörr och frågade om han fick sova på mitt golv. Det fick han naturligtvis.
När jag tittar på bilderna på Hemnet så känner jag igen mig fast ändå inte då det är så mycket renoverat.
Det var en singeltid i mitt liv och jag minns kvällarna jag låg på golvet, drack vin, lyssnade på ballader och grät av olycklig kärlek. Också dagarna och kvällarna som jag tillbringade där med mina vänner. Min vän Maria då vi alltid köpte hem kamben, barkis och cider som vi slafsade i oss innan krogen. När vi kom hem så kollade vi på "Sex and the City" eller skräckfilmer.
När min ena boaorm Mimmi rymde och jag ringde min vän Mikael som fick komma och hjälpa mig att leta efter henne. Trots att han var ormrädd :-o
När jag kastade ut mössen från fönstret som Mimmi eller Pytis (min pytonorm) inte ville käka upp.
Alla dom där minnena väcks till liv. Både glada och ledsna minnen.
Tiden där gjorde mig i alla fall starkare och jag lärde mig mycket.
Oj, vilket långt inlägg detta blev...
Nä, nu blir det te med min fina man i detta trygga, kärleksfulla och mysiga hem som jag nu lever i :-)
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar